Det är pengarna man minns

Minneskonst är lögn och nonsens. Torgny Lindgren vägrade tillstå att han hade några minnen, åtminstone i första kapitlet av boken Minnen.

                      Jag har massor av minnen, travar av gamla magasin och pärmar med kvitton och påminnelsefakturor lagrade i skallen. Vad jag försöker komma på är om jag hade vikt upp jeansen när jag var på väg mot ett diskjobb i city, den där gången. Var turn-ups inne det året? Eller hade jag uppvik för att jag stannat i utvecklingen? Minns inte, vi säger att jag hade vikt upp de slitna blåjeansen. De var definitivt blå, jag köpte inga svarta byxor förrän långt in på 10-talet.

                      Rätt säker är jag dock på vart jag skulle. World Trade Center i Stockholm. Det är en dyngful kontorskåk vid Cityterminalen. Om jag inte tillbringat en dag där hade jag aldrig ens noterat att den fanns. Eller om jag noterat skulle jag ha glömt.

                      Det hade gått ett par månader sedan jag senast jobbade. Det här var efter Postenterminalen i Årsta och före diskjobb på Danderyds gymnasium, så mycket är jag säker på. Det var mest skit den där tiden. 

                      Ändå, de där uppviken spelade roll. Jag hade ju släpat mig in till stan, klart jag måste se ut som att jag varit inne i indiekretsar för tio år sedan. 

                      I foajén till en lunchrestaurang en bit upp i WTC låste Maja upp och släppte in mig. Med rätta tänker du förmodligen att jag glömt hennes riktiga namn och stoppat in ett jag tycker passar. Maja, det är fint att säga, varför kan hon inte få heta så? 

                      Hon var i fyrtioårsåldern, jag kanske tjugosju. Hon hade vita kläder och ont om tid.

                      ”Kom igen, vi går till omklädningen”, sa hon efter en minimal introduktion.

                      Jag fick ett låneställ; vita byxor, vit jacka och en liten mössa att stoppa in mina tunna hårtestar i. Det här var innan jag började snagga mig, innan jag hade råd med frisör. Kökssax var vad jag hade. Så jävla indie, vettu.

                      Maja stod kvar utanför omklädningsrummet, som såg ut som om det hörde hemma i en liten gymnasieskola. Hon var uppenbart jäktad, det fanns paprika att tärna, fläsk att fräsa. Antagligen hade de också en del disk och jag försökte ställa in mig på vad jag trodde skulle bli en våt och het förmiddag.

                      ”Nej, den här vägen”, sa Maja och gick före in i matsalen. Det var skolvibbar även där. Hundratals stolar med stålram och lätt välvda plywoodsitsar stod på sniskan runt borden.

                      ”Ska jag ställa i ordning?”

                      ”Städgänget har kräksjuka, ingen har varit här och svabbat. Du börjar med att ställa upp alla stolar på borden. Upp och ner.”

                      Hon verkade inte tro mig om mycket. Men varför skulle hon, jag hade inga meriter från krogen. Just detta, att ställa stolar upp och ner, låg dock inom det hanterliga, även för en novis. Efter en kvart sprang jag ut i köket där Maja och tre män i olika åldrar med knivar och precision angrep råvarorna.

                      ”Städutrustning bakom den röda dörren!” ropade Maja. ”Hett vatten och såpa!”

                      Hon sa inte såpa, hon sa något annat, namnet på en produkt som jag för länge sedan förlorat bland post-it-lappar och visitkort i hjärnans dammigare delar. Det må vara hänt, jag förstod instruktionen och hittade utrustningen i förrådet. Allt stod på en stålvagn, flaskor och moppar trängdes med trasor, hinkar och Scotch-Brite. Jag spolade vatten i den låga vasken tills det sved i handryggen och fyllde sedan en blå skurhink.

                      ”Jag ska svabba matsalen, antar jag?”

                      Det var sådana kommentarer som brukade ge folk en känsla av att jag inte dög till särskilt mycket när det gällde praktiska göromål. Det var inte helt sant, längre fram i livet skulle jag lyckas bygga ett … nåja, det är inte heller alldeles sant. Men minnet innehåller ett sirligt diorama över konstruktionen av ett växthus, hopsatt av fönsterkarmar från en hyreslänga i Flodafors i Sörmland, och med hammarband av rejäl, ohyvlad furu. Bygget är på riktigt, det kan jag se om jag lutar mig framåt och tittar snett ner från fönstret i min lilla vindsskrubb. Men byggandet var kanske inte fullt så duktigt utfört som i mina minnen. 

                      ”Ja, du ska svabba.”

                      Maja såg inte ens upp från stekbordet, det behövdes inte för att projicera brådska.

                      Jag svabbade. Det tog en timme.

                      En av männen kom ut med en otänd cigg i mungipan. Han såg ut att vara grek eller turk.

                      ”Är du inte klar än?” sa han med något som kunde vara vänlighet. Det var inte bara jag som yttrade självklarheter i onödan. 

                      ”Skynda på nu, klockan är kvart över elva.”

                      Han gick ut på balkongen och rökte. När han kom in ställde jag moppen i hinken och log nöjt, röd om kinderna.

                      ”Fan vad bra! Du missade några fläckar, där och där, men det skiter vi i. Gästerna kommer om två minuter. Du kan hjälpa Maja att bära ut byttor.”

                      Sedan är det en skugga. Nej, det är inte rätt ord. Mer som att det saknas några bitar, jag tror inte ens att de går att leta fram med hypnos. Det måste helt enkelt ha varit så tröttsamt eller ointressant. Om jag inte drabbades av något hemskt? Nej, inte det heller.

”Vi sa väl fram till fyra?” sa han.

                      ”Absolut”, sa jag, trött men fattig.

                      ”Här, du kan ta hand om tuggummina.”

                      Han pekade på de minst femtio svarta fläckarna på golvet i matsalen. 

                      ”Fattar inte att folk bara spottar ut tuggummin sådär. Ingen respekt.”

                      Han gav mig en metallskrapa som han burit i jackfickan och jag förstod att de inte tänkte be mig komma tillbaka. En timme senare hade tummarna tagit över som de ömmaste områdena, fast knäna gjorde också ont. 

                      ”Bra jobbat grabben!” sa han när han tog tillbaka skrapan. ”Fast du missade det där området!” 

                      Vi gick till omklädningsrummet och när jag hade bytt om till mina jeans och rättat till uppviken gav han mig ett kuvert.

                      ”Det blir enklare såhär”, sa han. ”Du har inget emot det, va?”

                      Var det första gången jag fick betalt i ett kuvert? Så många kuvert har knölats samman och kastats in i de bakre vrårna, utan datummärkning. Jag kan inte heller minnas vad jag gjorde med pengarna, men summan kommer jag ihåg. 

Fyra futtiga hundringar.

Fyrahundra kronor för sju timmar, helt fritt från besvärliga arbetsgivaravgifter. Oavsett om det är för lite eller för mycket i kuvertet så är det aldrig lögn och nonsens, väl?